mammispia

Sitter ofrivilligt i denna skräck karusell, vet inte när den går ner, det bara kommer liksom en chock.
I bland hinner jag känna ikroppen innan det bär iväg ner.

Som i skolan, gick ok att ta sig dit men vad är det första jag möts av ett tänt ljus samt ett foto på en lärare som gått bort. POFF en knyt näve som rör runt i inälvorna, illamående och svårt att andas.
Var tur att jag var där tidigt så jag kunna sitta och få ordning på inälvorna, så som de ska ligga och andas.

Min arbetsgrupp som jag knappt känner har ofrivilligt fått en snabb kunskap om mig och hur jag fungerar.
Inte så att jag har gråtit eller varit koko på någotvis. Berättar hur jag mår och ger mig den möjligheten att gå därifrån om det blir för mycket. Ingen press , för då skulle jag antagligen bli koko.

Att jag bad R sluta va en kärring och ta med plats med sina ideer, då de är viktiga för mig och gruppen skulle jag ha gjort förra veckan oxå för så är jag. Rak och ärlig kommunikation.

har nu tappat den röda tråden hundra gånger skratt!

nä tung jäkla svart gegga

Ni annar inte hur mycket svordomar jag raderat under detta försök att skriva..
Känner mig otroligt arg! Ilskan sitter i armarna och vibbrar....

Garv den är kvar men nu fick kroppen sig ett skratt när ellen kom springandes in och ropade att hon är bajsnödig.
De e humor

Ska jag trycka på spara och publicera ? vet f.n inte själv vad jag skrivit eller varför. Läser aldrig igenom det jag skriver , jag fungerar inte så. Ut med känslorna vad det nu är naket, ärligt och i nuet.


Upp eller ner
upp är inte särskilt upp men ändå inte ner
upp kan vara att må bra av att ens dotter skriker bajsnödig
upp kan vara ...
Ner det är ner liksom inte upp
inte upp alls faktist
Ner kan vara att glömma bort att det kan gå upp
Stå still är en omöjlighet
för om inte ner får vara ner
så kan inte upp bli upp
så jag sitter kvar
Ofrivilligt som frivilligt